Eureka!

Skam den som ger sig! Eller sagan om hur det blev bättre när man sov på saken:

Jag ska åka på semester, och behöver en semesterstickning. Hela tiden har jag tänkt att ta med mig och göra Tri-aran-angle, jag hade garn, jag har gjort provlapp och så har jag fått för mig att det är just sjalar man ska ta med som resestickning. Vad bra att jag bestämde mig för att tjuvstarta hemma då, eftersom garnet visade sig vara ett katastrofval när jag väl kom igång! Det blev tunt och sladdrigt och inte alls fint. Rip-rip.

Jaha, vad göra då? Raskt in i garnhörnet och riva och dra bland påsar med garn. Lo and behold! Garnet jag köpte på tradera i våras för att göra Grecian plait! Perfekt, lite flätliknade och lite pillrigt, men inte så tungt. Jag gjorde (faktiskt!) raskt en liten swatch, och allt var bra. Glad i hågen lade jag upp och började på bakstycket. Efter ca 3 cm så inser jag att jag inte alls vet hur man gör en grecian plait. Heja heja.....

Rip,rip...nä, mohair kan man inte rippa i. Klipp och släng. Vem f*n kom på mohair, vad är det för nåt? (Sorry, men jag var för ung för 80-tals vågen med kreationer i mohair åt höger och vänster) Börja om, med liten provlapp, släng, börja om, släng, kasta stickorna i väggen, skäll gärna ut din sambo för att han inte heller vet hur man gör. Sura resten av kvällen och tyck att semestern är förstörd i förskott.

Men sen så vaknar man dagen efter, kanske lite mer lugn och sansad. Tittar igenom mönstret, tittar igenom närbilden på nätet, tar fram ett annat garn och gör en liten provlapp. Och så gör jag det: jag läser mönstret ORDENTLIGT! Det står ju nämligen: lyft andra maskan över den första och sticka den.

Med andra ord: sticka den andra maskan. SEN den första. Och då blir det ju rätt! (hur lätt det nu är att se det på en provbit som mäter 4x3 cm...) Oh, glädjen och lyckan och känslan av uppenbarelse!

Nu ska jag gå och göra frukost till den förorättade men o så tålmodige sambon....